obsolet

Jag snöar in en smula på ännu en av de folkmusikgrupper jag minns från min barndom, nämligen Norrlåtar. (Kanske har ni hört Hasse Alatalo i radion? Han var med.) Det är traditionell norrländsk folkmusik uppblandat med en del nyskrivet. Proggliknande, men ingen dålig göteborgsprogg. Fast mest folkmusik, förstås. Deras största hit, "Ko över Sarek", har för mig ett kusligt magiskt skimmer. Jag älskade den när jag var liten. Nu hör jag med andra öron. För den vuxna är allt som bekant mer fyrkantigt. En låt är en låt är en låt. Därför är det värdefullt att klamra sig fast vid några av barnets runda evighetsformer. Minns också tangenterna, de som rör sig från cirkeln och ut, ut i det vidsträckta. En låt, för ett barn, kan vara en himmel, en obeskrivlig lycka. "Ko över Sarek" kommer därför alltid att vara ett mysterium för mig. En cirkel med tangenter som pekar än hit, än dit och jag kan omöjligen följa dem alla, jag når inte regnbågens slut. Ni förstår kanske inte vad jag menar, men det spelar ingen roll eftersom inte så många kommer att läsa det här. Min blogg är så jävla underground alltså.



Ko över Sarek

Högt över fjällen, där flyger en ko
Den flyger långt bort, dit den kan finna ro
Där västvinden sjunger sin eviga sång
som avslöjar allting en gång
Den sången som sjunger om livet som det är
och att det kan slösas till ingen nytta
Högt över fjällen där flyger en ko
Kanske den flyger på sin tro

Vår värld trasas sönder med krigsproduktion,
kortsynt taktik och vapenexpansion
Gagnar det människan med ett ökat försvar
när det enkla livet inte får något svar?
Sätt dig och fånga en enda minut
Tänk efter, det är faktiskt livet som räknas
Högt över fjällen där flyger en ko
Man vet att den flyger på sin tro

Jag har börjat se mer på TV, och då menar jag inget slentriantittande utan aktivt deltagande i diverse TV-serier. Detta beror till stor del på Kanal 9, som har visat sig erbjuda högklassig television. Det slog mig igår att de tre TV-serier jag just nu följer alla har en manlig duo i centrum. Alla har de också viss homoerotisk - om uttrycket tillåtes, jag behärskar inte hbt-etiketten - laddning. De är dessutom brittiska.
1. Jeeves & Wooster. Passa på! Bättre än så blir det inte.
2. Brideshead Revisited. "En förlorad värld" på svenska. En serie om två dekadenta ynglingar i början av förra seklet, som tydligen ska vara något av det bästa som gjorts för TV. Jag hade aldrig hört talas om den förut, men nu efter tre sedda avsnitt kan jag inte annat än hålla med.
3. Sherlock Holmes. En klassiker som tål att ses om. Intrigerna kan vara svårbegripliga men vad gör det när det enda man vill se är de utsökta skiftningarna i Jeremy Bretts ansikte? Han påminner om Dracula och är alldeles strålande som Holmes.

Förutom detta blir det någon film då och då. Och sport.

På Mats Edéns myspace-sida kan man höra en jäkligt bra polska vid namn Målargubben. Mats Edén är helt enkelt jäkligt bra!

Det pågår någon sorts vag debatt om "litteraturen" nu. Samtidslitteraturen. Vad den ska och inte ska vara och så vidare. Jag har inte följt med i alla svängar, men jag har hört ett par program i radion. Till exempel ett avsnitt av Biblioteket som handlade om vad dagens poesi uttrycker. Det verkade vara ett försök att diskutera innehållet i poesin, men försöket visade sig haverera. Så kallade poeter talade om sitt "material", sina "undersökningar", om "fältarbete" och "processer". Jag fick något kväljande i halsen. Allra värst är det när s.k. poeter börjar snacka om sina "läsare". Vad är det för en poet som talar om sina "läsare" i radion? Att utgå från en läsekrets när man skriver poesi är ju helt bakvänt. När programmet var slut var det inte vämjelse jag kände utan sorg. Dagen efter sa Steve Sem-Sandberg i Vågen att det är för lite fokus på innehållet i dagens litteraturdebatt. Det var ju klokt sagt. Tack för det och ett noll till Steve.

Det är något med den här litteraturdebatten som gör mig ledsen. Det är något med alla dessa experter som uttalar sig tvärsäkert, experter som samtidigt utger sig för att vara konstnärer. Det är något ruttet i det här som jag inte kan sätta fingret på. Det får dödens baklängespromenad att framträda tydligare i dimman långt där borta. Jag vill skrika DÖDEN DÖDEN DÖDEN i öronen på de här "poeterna". Ja, jag känner mig nödgad att sätta citationstecken kring alla centrala ord i diskursen, därför att dessa människors sätt att närma sig "litteraturen", "poesin" och "verkligheten" ter sig så fjärran för mig, så distanserat och byråkratiskt och allt vad dikt inte är. "De" borde ju tala om döden, inte sant? De om några borde göra det. Om de har ett uppdrag i samhället så är det att främja det avklädda, det som inte handlar om affärer och byråkrati.

Priset tas ändå av Daniel Sjölin som avslutar sin artikel i gårdagens DN med orden: "I vår till exempel vill jag helst vara en emotionell jättebebis med hjärnan i en glasburk under armen. Och mitt språk ska hela tiden ställa sig i vägen för det jag vill säga. Tänk, vilken fantastisk roman det kunde bli!" Eh, nej. Observera att Sjölin här parafraserar Jesper Högströms artikel i Expressen. Högström raljerar över samtidsförfattaren, och Sjölin iklär sig villigt dumstruten. Detta att språket ska ställa sig i vägen är för det första en mossig tanke. För det andra är det väl ändå inte detta som är målet med "språkmaterialismen"? Att språket ska ställa sig i vägen för det man vill säga? Såhär: "jkdäajgdäjasgjäad". Titta! Bokstäver! Materia! Och ingen fattade vad jag ville säga, yippie! Nej, det bleve ingen fantastisk roman. Så, jag måste lägga min röst på Högström, trots att jag tvärtemot honom tycker det låter som en god litterär utgångspunkt med en hjärna i en glasburk under armen.

Alltså. Detta tal om "litteraturen". Jag blir inte klok på det. Är det konkurrensen som har orsakat denna förruttnelse? Kanske. Om någon ber en relativt okänd "poet" att uttala sig i radion så är det klart att denna "poet" blir smickrad och gärna antar expertrollen. Det är ju bra PR. Men det är ändå ruttet.

http://frall.blogg.se




Nämen se på de här näpna lussitago-blomstren vi plockade igår längs motorvägen på väg från Malte, Tjet och B. Het blomma såhär års, vanligt förekommande i de svenska landskapen, en påsksymbol så god som någon, etc.