obsolet

När andan faller på händer det att vi sjunger, Anders och jag. Det är roligt att sjunga. Man blir liksom tydligare. Igår hade vi en av de mer seriösa sessionerna. Abandoned love fick vi till riktigt bra, med stämsång och allt. Vi avslutade det hela med Silver dagger.

Nu är det sommar snart och jag får som alltid lust att ge mig ut i en skog och kula. Bara röst, strupe, ljus, ursprung. Det är lite riskabelt i lägenhet - grannarna kan ju  tro att man blir misshandlad.

- - - - - - - -

Don't sing love songs, you'll wake my mother
She's sleeping here right by my side
And in her right hand a silver dagger
She says that I can't be your bride

All men are false, says my mother
They'll tell you wicked, lovin' lies
The very next evening, they'll court another
Leave you alone to pine and sigh

My daddy is a handsome devil
He's got a chain, five miles long
And on every link a heart does dangle
Of another maid he's loved and wronged

Go court another tender maiden
And hope that she will be your wife
For I've been warned, and I've decided
To sleep alone all of my life

Det som sades om erotik i föregående inlägg var förstås på skoj. Jag är inte ett dugg intresserad av erotik. Därför vill jag härmed citera vad bandet Euske Feurat, med det norrländska humorundret Ronny Eriksson i spetsen, sjöng någon gång på åttiotalet: "Jag skiter i det sexuella, jag behöver ingen fjälla."

Det finns saker jag skulle vilja berätta för er. Jag vill delge er allt, öppna mitt hjärtas dunkla rum, slita av mig kläderna på ett torg och allt det där. Kan ni höra mig? Nej, givetvis inte. Dessa ord är för mig, endast för mig. "Er", säger jag, som om ni vore en bestämd skara. Ni är ju bara ett fåtal, ni som läser det här, och det är inte ens er jag riktar mig till. Men det kan göra detsamma.

Alla dessa år på universitet och man undrar vad som gör att vissa människor går hem i den akademiska världen. De kan tala för sig, de kan engagera sig i till exempel dramatik från förra sekelskiftet utan att erfara små styng av tvivel. Jag liknade dem förut, låt oss säga i sjuttonårsåldern. Sedan kom tvivlet, och jag började finna mer nöje i sådant som sällskapsspel, erotik och alkohol. Jag förlorade den unisona känslan av viktighet.

För er andra var det kanske tvärtom. Ni började festa, som det heter, när ni var femton och höll på med det några år tills ni plötsligt började brinna helhjärtat för Samuel Beckett. Så doktorerade ni på Samuel Beckett, rörde er i litterära kretsar och samtalade om sublima fiktionsnivåer hela dagarna.

Jag ville så gärna leka med de akademiska personerna. Jag trodde att de var min flock. Men jag fann till min stora sorg att jag inte hade lust att tala deras språk. Jag behärskade det, men ville inte. Deras språk var ett läbbigt tuggummi i munnen. Alla språk är förresten läbbiga tuggummin. Det är omöjligt att tala.