obsolet

Jag ångrar inte mina val. Tror jag. Som att flytta hit och plugga grejer som inte leder till dräglig anställning. Annars hade jag väl flyttat nån annanstans. Och pluggat nåt annat som inte heller hade lett till dräglig anställning. Men nu är jag här. Jag är här och jag odlar min trädgård. Tar ett kliv då och då, häller vatten på basilikan. Lyssnar på P1, förbannar mitt öde och Louise Epsteins dialekt.

Vårpromenad i mössa blir man glad av. I själva verket är jag en jävel på att roa mig själv. Jag väljer diskborstar som matchar skåpluckorna. Jag löser Dagens bryderi i DN. Och så håller jag mig med förstklassigt kaffe. Häpp!

Tänk att få gå på den soliga sidan. Tänk att få gå med dig.

Ett av dessa långa telefonsamtal med min enastående farfar.
 
"Du har din absoluta frihet att tänka och tycka precis som du vill. Du ska inte behöva ändra dig för att vara andra till lags. Det är min absoluta övertygelse, och det ska du komma ihåg." 

Det är en av de saker han säger. Han säger sådant ofta och jag lyssnar, jag tar emot en kärlek som inte liknar något jag tidigare erfarit. Ja, jag ska komma ihåg. Det ska jag.

"Och så om du går in i kyrkan, så försök att sätta dig ned i en kyrkbänk alltså, och så om du kan försöka koppla bort alla tankar och bara koppla utav."

Så sade han. Sedan pratade vi om Buddha, farfar och jag. Det förvånade mig lite att han kände till Buddha. Men jag bör inte bli förvånad. Han är ju min farfar, en av de bästa människorna jag vet.

Min ömma moder och jag är på Nybrokajen. Vi är på konsert. (Det är sådant man gör om man tillhör övre medelklassen.) Nåväl, vi sitter på tredje bänk i den anrika lokalen och jag tror nog inte jag ska gripas så värst för det gör man ju så sällan. Vad jag inte vet är att jag befinner mig i händelsernas centrum.

Ja, för en gångs skull är jag där det händer för i mitten av scenen med ryggen mot publiken sitter den danske dirigenten Lars Ulrik Mortensen. Han spelar cembalo med sin varelses fulla kraft samtidigt som han dirigerar sin ensemble med huvudet. Han slänger och rycker med halsen som vore han något slags fågel. Och han plutar med munnen och gestikulerar med ögonbrynen. Ibland ler han stort åt försteviolinen och försteviolinen ler tillbaka. Han nästan lyfter från pallen, Lars Ulrik Mortensen.

Det här är en av de stora människorna, dem man måste akta därför att de är karismatiska utan minsta skrytsamhet. För Lars Ulrik Mortensen går det så lätt; fingrarna löper som regndroppar över tangenterna. Han är en länk mellan det eviga och mänskorna och därför måste jag resa mig upp och applådera när musiken tystnar. Ingen annan i salongen reser sig men jag måste. Det är en fråga om heder.

Det är också, förstås, en protest mot det outhärdliga i hela situationen. Vad jag hör i musiken är omöjligt att tolka till mänskligt språk. Likväl vet jag att det är den ultimata berättelsen. Allt, precis allt, finns i den här konserten i d-moll för cembalo och stråkar. Hela spektrumet av mänsklig erfarenhet. Jag sitter längst ut på stolen, framåtlutad. Det bultar i fingertopparna. Minsta cell är till bristningsgränsen koncentrerad och tårarna rinner. Men jag vet ju. Det är bara dessa få ögonblick av lycka - sedan är det över och jag kan inget göra. Min lycka rinner oundgängligen bort och det finns inget jag kan göra.

Rälsläggning vid Skabramjokk på linjen mellan Sorsele och Jokkmokk.

Säg mig, vilken väg skall jag färdas för att komma hem? Jag har letat så länge.

Snälla lägg en räls åt mig.

När jag var liten ville jag bli cirkusartist. Så blev det nu inte. Men jovars, viss talang har jag allt.

I natt drömde jag att jag var hemma i vår gamla lägenhet i Örebro. Jag lyssnade på en låt på LP-spelaren: Sturske Laban med Povel Ramel. Det var längesedan jag hörde den i verkliga livet. Mormor hade den på EP. På andra sidan var det en låt om en fakir som jag alltid ville höra när jag var liten. O, jag gladde mig storligen!

Med fruarna bilda' han en koloni
Bom faderaderia och bom faderaderej
En angenäm form utav polygami
Bom faderaderiaderaderej hej hej

"...och på norra kvarken omkring tio sekundmeter"

Jag är en av dem som tycker att dagens land- och sjöväder är som poesi.

Även väderleksrapporterna på TV kan jag se hur många gånger som helst. Allra bäst gillar jag Per-Erik, den krullige med runda glasögon. Honom skulle man kunna fika med och prata om lågtryck och fronter. Det vore trivsamt.

Y. var hos mig häromdagen och vi pratade om humor. Hon trodde inte att hon hade någon. För det hon skrattar åt är till exempel djur i hatt. Det tyckte jag var roligt. "Du är ju en av dem som verkligen har humor", sa jag. Hoppas hon trodde mig.

- - - - -

Men varför skriva om humor? När man hör Chopins nocturne i ciss-moll kan man ju knappt leva. Då är det obarmhärtigt ont och man är ensam och vill vara hos en farfar eller linda in sig i ett kärleksnystan för att erfara någon sorts förankring i verkligheten. Det är outhärdligt.

Egentligen är det ju såhär: i Engelska efter JA Nilsson med Groupa finns allt ni behöver veta om mig. Möjligen med några takter ur Yrsnö som komplement. Jag liksom hör min varelses själva syfte. Den okuvliga livsglädje jag närde, innan det blev trassel.

Genom högtalarna känner jag doften av stearinet de smorde in golvet med för att dansskorna skulle glida bättre. De varma ångorna i rummet. De virvlande mänskorna. Och jag, ett skuttande skratt ibland dem. Och så musiken.

På den tiden, i mitten av 80-talet, såg de alltså ut såhär:

Mamma och jag såg Jazzgossen ikväll. Jag blev riktigt rörd faktiskt. De kolorerade bilderna, Hasse Ekmans tindrande ögon, balettflickorna, rösterna. Visst kan man spy galla över den förlegade kvinnosynen. Men det får man blunda för när nu allt annat är så oemotståndligt tjusigt.

Och inte minst: Karl Gerhard! Nu är det banne mig dags att snöa in på Karl Gerhard. Ja, ni ser själva, jag hör inte hemma i den här tiden. Jag kan inte leva i det här samhället. Ni kommer aldrig att förstå mig.

Det är så mycket paradoxer i det här samhället att det tycks omöjligt att leva i det utan att förr eller senare drabbas av psykiska problem. När jag sedan överväldigas av något verkligt blir vardagen än svårare att uthärda. Fastän vardagen kan vara hur vacker som helst. Paradoxalt var ordet.

Skogen är desto mer entydig. I skymningen låg vi utsträckta på en åländsk äng och såg på himlen. Jag tänkte att det här ögonblicket glömmer jag aldrig, snälla låt det vara för evigt, och i samma sekund kände jag hur höet började klia i näsan och tvingades resa mig. Men jag minns.

Det var den sommaren då vi hade den lilla röda peugeoten. Vi tankade dyr finsk bensin och åkte på svamputflykter. Nästa sommar blir det järnvägen igen.  Som den sommar då jag färdades som fripassagerare genom Sverige. Jag smög ombord på godståg efter godståg, for norrut, söderut, varsomhelst. Fick några timmars vila på en gräsplätt bakom ett stationshus någonstans. Hoppade i en sjö och tvättade mig. Vandrade omkring, och så ombord på nästa tåg. Så enkelt kan det vara om sommaren, när tankarna är tyngdlösa.

Denna obeskrivliga människa. När han sjunger vill man liksom sträcka ut sin arm efter något. Och man gör det också, man sträcker ut sin arm och den drar iväg med en. Om du inte fanns, tänker man. Om du inte fanns, vem vore jag då. Hjälp.

Det här, mina damer och herrar, är en förstklassig produkt ni borde köpa lite oftare. Annars försvinner den nog snart från hyllorna och det vore synd och skam. Man kan visserligen tillverka den själv men då krävs det ju geist och handlingskraft och sådant. Avnjutes med kanel på toppen.

Här sitter jag med Kirre, 16 år. Hon är en av de få som ger blanka fan i hur socialt smord jag är, om jag har koll på franska filosofer, om jag har betyg från arméns hundskola och sådant. Hon bara älskar mig. Fast ibland rivs hon. En gång räddade jag livet på henne.

Kom tillbaka! Jag saknar er! Lämna mig inte här i kylan.

Bob Dylan och damerna. När den här bilden togs var jag några månader gammal. Ibland slår tiden knut på sig själv. Men jag är glad att kärleken till honom och hans musik bara växer. Åt alla håll.

Mozart har varit i ropet på sistone. Det är 250 år sedan han föddes eller dog, jag minns inte vilket. Det kan tyckas en aning klyschigt att säga att man gillar Mozart, men det är ju på det viset att klichéer uppstår när man säger en sak många gånger. Och det man säger många gånger måste ha relevans.

Jag beslutade mig för att stämma in i hyllningskören med en riktig helkväll i Mozarts anda. Det var i lördags och både TV och radio sprutade Mozart för allt vad tygeln höll. Så jag lyssnade till första delen av Cosi van tutte på radion, varefter jag såg Amadeus på TV. En ganska fjollig film, förvisso, men kostymerna och musiken är förtjusande. Det var på det hela taget en mycket angenäm afton.

Förresten finns det mycket mer i Mozarts musik än vad gemene man uppfattar. Så det så.