obsolet

Det åttonde julkortet måste väl vara det så oerhört sympatiska e-brevet från herr K. Petri. Tack!

Bessie Smith - kvinnan med rösten.

O, jag vill verkligen uppmärksamma alla husdjur i de svenska folkhemmen. Ni gör verkligen nytta, små gosbollar. Katten på bilden har varit i tjänst som huskatt i snart 17 år. Tack!

Om han nu kommer iväg. Vad i h-e, skjut upp karln så han får det gjort. Annars får de väl skicka Rymdemannen eller Kosmoskatten eller nån annan knasboll.

Dagens kort går till Evert Taube. Delvis för att provocera alla radikalfeminister. Men mest för att han skrev så fina visor. Min favorit är nog Frithiof i Arkadien. Så länge skutan kan gå. Damen i svart med violer. Etc.

Såhär i juletider äter vi ju gärna gröt. Enligt hörsägen finns en sketch med Gösta Engström där han samlar på gröt. "Nja, jag samlar på gröt. Här har vi en havregryn, -69." Är det någon som vet var den här sketchen går att få tag på? Jag måste fråga Tobbe igen. Hur som helst är Gösta Engström en utomordentlig, nu något bortglömd humorist som jag med nöje sänder dagens julkort till.

   

Årets andra julkort går till Lars Ulrik Mortensen, den gudabenådade cembalisten och dirigenten. Tack!

Jag tänkte skicka julkort i år. Det första kortet går till ingen mindre än Kubbe Varg. Bara för att det är så oerhört roligt att säga "Nä asså jag ska skicka julkort till Kubbe Varg va". Hoppas han hälsar till sina kusiner, för jag har inte kort så det räcker till allihop.

Små vänner är också vänner, tänker jag, och firar advent med Lentus Snigel, Kurra-Lill, Hoppe-Tuff, Bröderna Bäver och alla de andra.

Hans ansikte blev mer och mer bekant
fastän jag bara sett det på fotografier
Så verkligt att det nästan doftade
Jag hade känt de där ögonen
långt innan jag kände hans namn
Byxorna som slöt sig tätt kring benen
och den dovt blå täckjackan
Jag måste fått en glimt av alltihop
i det ögonblick jag föddes
Ett primitivt minne, så bländande klart
att fotografierna ekade inuti mig
anropade mig, honom i mig
som om  han färdats mil efter mil
för att nå mig

Jag masserade henne också. Hon behövde bli vidrörd, det kände jag, så jag ställde mig bakom henne och lade mina händer på axlarna. Hon doftar lite sött, det är någon parfym hon har, och allt är så mjukt och torrt och fint. Det är en levande mormor, ännu en levande mormor som tycker om när man tar på henne och pillar i det tjocka håret. "Tack för massa-gen", sa hon, med betoning på "gen". Hon ska alltid skoja till det, vrida och vända på orden. Om hon till exempel ska säga "en virkad hatt" blir det "en harkad vitt". Det är sådan hon är.

Jag saknar att fläka ut mig över tangenterna. Nu går det knappt längre. Fingrarnas minne sjunker djupare och djupare in i köttet. En dag i drömmarnas våning ska jag ha ett vitt rum med en vit flygel. Då skall jag spela igen. Extreme Makeover home edition, kom och hjälp!

Mormor spelade boogie-woogie. Hon spelade Schubert och Beethoven också, men hon kunde inte låta bli att jazza till dem. Min synkoperande mormor. Hon gjorde synkoper av allting.

Och så har jag ett fotografi där mormor sitter med huvudet tätt intill högtalaren och lyssnar på Janis Joplin som sjunger Me and Bobby McGee. Jag bär det alltid med mig. Det är en sak som bara jag begriper.

Hur kunde det bli så politiskt inkorrekt att bry sig om sina rötter? Det är fult nu. Man ska bryta upp och adoptera hejvilt och skaffa nätverk med regnbågsfärger och strunta i blodet. Men jag blir anemisk hela tiden. Måste samla mitt blod så inget går till spillo.

Och snart ska jag hem igen. Jag är redan där och ser mig om. Fastän Örebro har varit snällt, har varit viktigt, kallt och tyst. Man får lov att minnas. Men farfar, om du dör så dör jag.

...var förvärvet av två 1975:or.  "Bamse och Brumhilda" kan vara en av de bästa serierna någonsin. Glädjen när de kom var barnslig och gnistrande. Under familjerestaurangmiddagen häromkvällen talades det om livets små glädjeämnen. Melodikrysset var ett exempel. Dock inte mitt.

 

Leka biblioteksarbetare, bli lite engagerad. Låna hem bok av årets nobelpristagare. Läsa lite och tycka den verkar bra. Det är normalt. Det verkade handla om snö och kärlek, en av de där romanerna om allvarliga män som brukar få priser. Tycka hans namn är vackert. Orhan Orhan Orhan, det är bra ljud liksom fast inte efternamnet lika mycket. Stå i kaffekön när det är konferenspaus. Broschyrer på ett bord och det ska vara sådär inspirerande fast det är ju rätt mossigt. Ta en ostfralla till kaffet, det är normalt. Jag ser omkring mig. Alla äter ostfralla, nästan bara medelålders kvinnor. Det är dumt. Men tycks vara i sin ordning med ostfralla. Jag undrar om de äter middag när de kommer hem sedan. Kanske har deras make lagat. Något lätt typ caesarsallad eller kycklingfilé. En av cheferna smygsurfade förut i biblioteksdisken. Hon var inne på någon vinsida och antecknade ett rödvin, 79 kronor, kanske till fredagen? På sådana här konferenser torkas man liksom ut. Det ska vara så inspirerande men alla är så gamla och jag undrar varför de inte använt sin tid till att bli unga istället. För det tar ju tid. Att bli ung. Dessa konferenspersoner som på ytan ger sken av att vara så inspirerade men de är bara fulla av saker som andra stoppat dit. Samt ostfralla. Utveckla yrkesrollen blahablaha. Sedan finns alltid de gyllene undantagen. Till exempel han som uttalar Orhan sådär vackert. Så det nästan räddar ens dag lite. Men det gör ju ont också, allt det här. Mer än jag kan beskriva.

Idag har jag krattat löv och satt tulpanlökar med Daga och de andra. Vi som deltog fick en blomstercheck. Det var ju snällt. Man pratade om att renovera fasaden. "Det kan ju vara värt några hundra mer i hyra". Hm. Man pratade också om att sätta upp en grill, och kanske en miljöstuga. Och så blev det kaffe med dopp. Jag tror de såg mig.

Bruno K. Öijer skriver:

"jag drömde hur det förlorade ordet kom till mej
hur det svävade inom mej
och vällde fram som ett alfabet av tårar"

Innebörden i dessa rader stod fullkomligt klar för mig igår, när en man läste Brunos dikter i radion. Jag har inte förstått tidigare, inte såhär. Det är vad det är. Saknaden utan namn, glappet mellan språk och verklighet. Vad mer finns att säga? Språk räcker inte.

Börja om. På radion Elis Eriksson (radioteatern ger föreställningen Fjärrsamheter), det är en gammal man och en gammal röst och ord som förtätar luften och dagen blir plötsligt kväll. Det går inte att stanna. Rastlösheten är ostoppbar, alltså rast-lösheten, frånvaron av paus. Så när man tänker på 1900-talet måste man förstå att det inte finns mer, att vi är bortom räddning, bortom oss själva som vi uppfattar oss. Nej, jag vet att det bara är konstruktioner det där med sekler och årtal men just därför. Vi satte själva datumet för vår undergång.

1900-talet. Det var så mycket jag tänkt skriva om 1900-talet men jag vet inte vad. Allt det vi inte får glömma. Det var det jag tänkt skriva om. Och nu har jag själv glömt. Fotografiernas tomma ansikten. Det som oroar mig mest är den kollektiva fördumningen. Det är höst. Jag hostar och nyser och ser på TV men jag har ingen TV-kanna. Jag saknar farmor med blommig klänning och kaffebricka. Anisbockarna och vetelängden, mannagrynsgröten med hemkokad hallonsylt och Allers med veckans kriminalfall som jag läste i smyg. Gräset där du slutat gå, Farmor, körsbären du slutat plocka, årorna som slutat ro över dina händer. Jag måste sluta.