obsolet

Jag borde väl slå mig fram. Va? Alla andra gör ju det. Alla andra som man hittar när man surfar på internet, alla som jag ville bli som när jag var liten och som jag fortfarande identifierar mig med därför att åren fram till tjugo är så avgörande. Men jag inser att jag har gått en annan väg. Jag har vikit av. Jag är inte som dem längre. För jag drömmer om dansande älskande i gröna skogar, jag drömmer om människor som brutits ned av sjukdom och sorg och jag ångrar att jag inte sade vad jag ville ha sagt innan det blev för sent. Dessa drömmar har förflyttat mig. Jag vill inte slå mig fram och jag är trött på att det känns som om man måste. Jag hatar konkurrens. Jag vill spy galla över konkurrensen tills den vrider sig i grönt slem. Jag vill inte börja varenda mening med 'jag'.

Alltså, jag måste bara få vurma lite för Nashville Skyline här. Det är en så skön platta, kort men naggande god. Tell me that it isn't true är jäkligt bra - ja, alla låtar svänger. Och hur brinner jag inte för att äga Elliot Landys fotobok Dylan in Woodstock. De bilderna är kanske de vackraste någonsin av Dylan. Familjelivet. Hoppa studsmatta. Följa barnen till skolbussen. Jamsessions med The Band i Big Pink. En kopp kaffe, eller om det är te, vid pianot. Schyssta glasögon också. Men de ska ha 235 pund för boken så tji fick jag.

Anders på väg till soprummet. Dagen före hade han för första gången i sitt liv inhandlat en burk röd stenbitsrom eller vad det nu heter. Kaviar.



Och se vad glad jag blir när jag får läsa Bamse. Det upphöjer mig verkligen som människa. Pröva får ni se. Jag rekommenderar årgångarna 80-83. Ja, jag har förfinat min perception så till den milda grad att jag inte sväljer vilken dynga som helst. Sales promotion biter inte på mig! Så låt udda vara jämnt nu va och bevara mig från knäpp-knasigt dösnack. Hjärtligt hej!

Så märkligt. Jag som just blivit uppmärksam på den fantastiska fotografen Sally Mann. Alldeles nu googlade jag på hennes namn, och vad får jag veta om inte att Kulturhuset ska ha en utställning med hennes bilder i vår och att hon är där i egen hög person nästa vecka! Hoppas jag ids ta mig dit.

Jag är räddad undan frysdöden. Elementmannen har varit här och fingrat. Men det är fortfarande stram överlevnadsstrategi som gäller. Jag går inte ut mer än jag måste. Imorgon måste jag ut och fältarbeta och får passa på att hamstra några apelsiner och gryn och frön och sånt där som jag äter. I övrigt är alla strapatser inställda. Men det gör inget. Ingen väntar mig.

Paul Austers Illusionernas bok var skakande bra. Ni har säkert redan läst den. Jag vill se Hector Manns alla filmer, precis som jag hade kunnat mörda för att få se Jonas Wergelands TV-serie. Det är något speciellt med fiktioner inuti fiktioner. Att det är möjligt att, inuti ett verk, låta skapa ett annat verk som egentligen inte finns. Trots sin oåtkomlighet får det fäste i läsarens huvud, gror där med enveten skärpa, hamrar sin undersköna intighet, slag på slag. Det allra mest åtråvärda är alltid byggt av luft. Det måste varit det som attraherade mig mest i den postmoderna tankefloran. Men det är ju inget säreget postmodernt, vilket Auster så tjusigt visade när han skapade stumfilmer medelst det skrivna ordet. "Stumfilm", "svartvitt", "gags i vit kostym", blinkade han till oss, som för att antyda att han laborerar med urgammalt tankegods. Men jag är ingen jävla cineast om ni tror det, och inte postmodernist heller. Jag är cyklist.

"Undrar hur många vapen det finns i världen bara för att man är rädda för varandra?"
"Kanske alla vapen."

Funkis och Mano shoppar loss på Ikea. Vi var där igår tillsammans med halva Uppsala. Snurrigt värre men vi kirrade biffen.

Storverk kan man väl uträtta senare? Eller så behöver man inte alls. Men jag tänker att det är själva min upplevelse av livet som är storverket. För jag har så många tentakler. Inget går mig förbi. Överallt skönhet i de små tingen och jag ser det, jag ser allt, och det tar på krafterna. Det är därför jag inte alltid orkar ge mig in i närkamp med er, människor.

Nu har jag varit i Västerås och Örebro ett par dagar för att bedriva fältarbete. Från centrala Örebro tog jag bussen ut till min farfar. På väg från bussen passerade jag de här husen. De som sett Torsk på Tallinn vet att detta är "Hasses sega gubbar" där Tallinn-gänget rastade. Ja, min farfar bor i stort sett granne med stället. Nu är det dock slut med de sega gubbarna.



Jag mötte en häst också. Eller i själva verket flera, fast de andra var helt vanliga hästar.



Nu närmar jag mig huset. Så många gånger, men längesedan gående.



Farfar möter i dörren. Det brukar han göra. Sedan drack vi kaffe och åt en smörgås.

Lilla katthjärtat, hur lätt det slutar slå. Hon bara satt i den här konstiga ställningen, det sipprade blod och hon hade ont och sa inte ett knyst. Hon var min bundsförvant i nästan 17 år. Inte konstigt att jag saknar henne. Jag som gjort mig lustig över folk som sentimentalt exponerar sina husdjur. Nu får jag sitta här och skämmas.

Vän med en katt. Men ikväll blev hon död

Sticka i benet men hon är så gammal och smal

Finns knappt ådror, veterinären får gräva

Sticka i hjärtat, rött mot den vita pälsen

Ni skulle sett hon var så vacker

Den sista var så fin att jag inte ville äta upp henne. Men sedan gjorde jag det ändå. Nu är burken tom.

Jag är inte litteraturintresserad. Jag är inte intresserad av litteratur. Litteratur intresserar mig inte.

Det är musik jag är intresserad av. Musik och intelligens och sanningen om världen. Jag tappar koncentrationen när jag läser någon pseudointelligent krönika om litterära fenomen i samtiden och hejfaderullan. Men när någon talar om kontrapunkt börjar hjärtat dunka. Det är uppenbart.

Ta bara en sak som radioprogram. I P1 sänds många, säkert intressanta, program om litteratur och dylikt. Och jag kan inte låta bli att gäspa. Missförstå mig inte - jag tycker att radioprogram och tidskrifter och alla satsningar på litteratur är jätteviktiga. Men hela den där världen har blivit så insmickrande och oärlig. Så anemisk. Jag surfar omkring bland bloggar och e-tidskrifter och sådant som ska vara alternativt och kulturellt, men det är ingenting som väcks i mig, det tänds inga eldar, inga rosor på kinderna.

Bra och vackra och skärpta böcker, visst. Det är en annan sak än "litteratur".

Dra mig baklänges på en lång stång, nu var jag på väg att ålägga mig ett straff igen. Men nej, tänkte jag, nu får det ta mig fan vara slut. Varför skulle jag straffas för brott jag inte begått? Nej, jag orkar inte mer.

Ett lätt lyckorus ikväll av New morning. Jag vidhåller att den är en av Bobs bästa plattor, så alldeles ljus och lycklig. Time passes slowly är så jävla bra, för att inte tala om Sign on the window. Och så har vi höjdarlåtarna Days of the locusts, Went to see the gypsy och If not for you. Bobs röst har en säregen klarhet på den här skivan. Underbart.

Ett nytt år. Det kan inte bli annat än bättre. Jag är så tacksam för mitt liv.

Det blev inga fler julkort i år. Jag har försummat många och könsfördelningen var sned men det gör detsamma. Nu pustar jag ut efter ett par dagars intensivt julfirande inkluderande en ambulans, Alice Babs, en jäkla massa pepparkakor och promenad i kuperad terräng. Till exempel.

Jag flydde fältet och återvände till det obsoleta hemmet. I afton ertappade jag mig med tredubbel mediekonsumtion: jag såg Snapphanar på TV samtidigt som jag lyssnade till Messias i radion och läste Per Wästbergs Luftburen. Det var lika bra att stänga av alltihop. Men boken är bra och erotisk även när den inte skildrar erotik. En förbannat fin och märklig kärlekshistoria, faktiskt.

Imorgon ska jag nog köpa en kamera så det kan bli lite fler schyssta bilder på den här heta bloggen. Det vill säga annat än framgooglade fotografier av Sigge Fürst och dylikt. Och så ska jag äta julfika och bapelsiner. Och tala i telefon med personer jag tycker om. Hejdå.

Alan Lomax, till höger, får dagens julkort. Här på bilden ser vi honom i glatt samspråk med någon han säkert har spelat in, framförande en blues eller kanske en square dance-melodi. Ja, Lomax var en hjälte som bevarade så mycket fantastisk musik till eftervärlden. Han reste runt i Amerika och spelade in människors vardagsmusik. Arbete och fest. Respekt.

Idag sänder jag en hälsning till Krösus Sork. Det hände en märklig sak för ungefär ett år sedan. Jag hade en dröm om Krösus som helt förändrade det skimmer som omger hans namn i tanken. Krösus var en stor man i min dröm, och då menar jag en storartad och ädel man, en mystisk Gatsby-figur. Han och hans män skulle leverera något till mig och anlände i en limousine. Man visste att han satt där inne men han var oåtkomlig. Hans män steg ut ur bilen, värdiga och oantastliga. Vilka anletsdrag hade Krösus inne i bilen? Vad tänkte och kände han? Det var omöjligt att veta, men det var som om han hade lösningen. Han visste. Han var ensam. God jul, Krösus.

Idag är det tredje advent och jag sänder ett julkort till Sveriges Radio P2.  Kommer det snart att vara ett minne blott att få lyssna till en opera i sin helhet om lördagkvällarna? Lägg inte ned P2! Denna utomordentliga radiokanal glädjer mig inte bara med sina operautsändningar - igår åhörde vi Mozarts Don Juan med den kristallklara sopranen Christine Schäfer - program som Stardust, Alltid på en söndag och CD-revyn är alla höjdpunkter i almanackan. För att inte tala om alla konserter som ges. P2 behövs!